Mitt unga vuxna jag skulle inte tillbaka till Norrbotten. Inte en chans. Några år senare medverkade jag i mittuppslaget i New York Times. Reportaget handlade om varför man väljer en småstad istället för att bo kvar i storstäder. På bilden i reportaget står jag i dörröppningen av vårt röda hus med vita knutar. Klassiskt 70-tals hus på ett kvarter i en småstad. Nära barnens skola, kompisar och matvaruaffären. Jag kände mig stolt att erkänna mig besegrad - hjärtat hade alltid tillhört Piteå. Det är i det lilla som man kan drömma stort.
2012 flyttade jag hem med min man och mina två barn till Piteå. I de samtal vi förde tillsammans om en eventuell flytt var villkoren att bosätta oss i hus, närhet till skola och kompisar för barnen. Vid närmare eftertanke - exakt det som både jag och min man Johan haft när vi själva växte upp. Bara huset hade förutsättningar för en kamin och bastu så ordnar sig resten. Det gjorde det.
Idag jobbar jag som projektledare på ett Piteå-baserat företag. Fördelen med plattformar för digitala möten gör att jag kan möta kunder runt om i landet men även internationellt. Det gör det än mer självklart att vi valde att flytta hem till Norrbotten.
Att förespråka sin hemstad till andra återvändare eller människor som är nyfikna på Piteå är enkelt. Vad sägs som en småstad vid kusten. En stad med framtidstro och visioner. En stad med företagsanda och kreativa aktörer. En stad med hjärtat på rätt plats.
Med vänlig hälsning Johanna Brändström, nybliven Piteåbo igen
