Stadskärnan är Piteås mest välkända miljö, med anor från 1600-talet. På denna sida hittar du beskrivning av Piteås stads utveckling från småskalig trästad till en modern stadskärna.

Den historiska staden

1600- och 1700-talet

Piteå stad grundades 1621. Den gamla staden låg då i Öjebyn vid den medeltida stenkyrkan. 1666 brinner staden och då inseglingen grundats upp beslutar man om stadsflytt till ön Häggholmen.

Piteås nya stadskärna på Häggholmen är byggd efter regeringsplanen från år 1667 som följer renässansens stadsbyggnadsideal. Tio rektangulära kvarter anläggs efter en rutnätsplan. Den längsgående Storgatan skapar en tydlig axel som på holmens högsta punkt kulminerar i det kvadratiska Rådhustorget.

Hela Häggholmen brändes ned 1721 under stora nordiska kriget. Endast stadskyrkan från 1680-talet har klarat sig från lågorna tack vare sitt läge på fastlandet. Kyrkan är alltså stadens äldsta bevarade träbyggnad.

I slutet av 1700-talet är alla kvarter på Häggholmen upptagna. För att täcka behovet anläggs en förstad, Norrmalm. Dess stadsplan beskriver 14 kvadratiska kvarter i ett rutnätsmönster. Det är främst hantverkare och fiskare som bor och verkar i trähusen som är lägre och enklare än på Häggholmen.

1800-talet

1818-1856 är Piteå residensstad. Länsstyrelsens kanslibyggnad bakom Rådhuset vittnar om denna tid. Rådhuset och borgargårdarna från 1800-talets första hälft är tvåvåningshus, alla byggda i trä. Med sitt representativa klassicistiska formspråk berättar de om köpmansstaden Piteå.

Under senare delen av 1800-talet växer staden ytterligare. Planer upprättas med beaktande av rutnätsplanen. Kanalen fylls igen under 1920-talet och blir Sundsgatan.

1900-talets första hälft

Från sekelskiftet till 1940-talet uppförs de första enstaka stenhus. Märkesbyggnader såsom Läroverket (1895) och Stadshotellet (1906), Handelsbanken i Kv. Löjan och Televerkets byggnad i sten i Kv. Lönnen samt JOWA-huset i kv. Linden är tidstypiska byggnader.

Under perioden 1940- och 60-talet uppförs handels- och bostadshus. De flesta har ett funktionalistiskt formspråk, är byggda i tegel och har en måttfull skala. Tingshuset i gult tegel byggs 1951. Kv. Häggen och Linden, Kv. Strömmingen liksom bebyggelsen längs Lillbrogatan norr om Sundsgatan är karaktäristiska miljöer

Stadsomvandlingen

1900-talets senare hälft

Stadsbilden förändras markant på 1960- och 70-talet. Stora delar av den ursprungliga träbebyggelsen på Häggholmen rivs för att göra plats för storskalig bebyggelse i tegel och betong som följer modernismens planeringsideal. Punkthusen längs Sundsgatan och skivhusen i öppen planform på centrumområdet bryter gatumönstret och kvartersformen, för första gången frångick man rutnätsplanen. Ny bebyggelse uppförs i tegel i tre till fem våningarna, i centrumområdets och Sundsgatans fall upp till åtta våningar. Bilarna gör anspråk på gaturummen. Samtidigt blir Storgatan Sveriges första gågata 1961. Tillräckligt antal parkeringsplatser är frågan både i gaturum och på kvartersmark.

Under 1980- och 90-talen sker en motreaktion till modernismens planeringsideal. I postmodernismens anda söker ny bebyggelse anpassning till rutnätsstaden och den traditionella bebyggelsemiljön. Bebyggelsen i kv. Stjärnan och längs Storgatan öster om Rådhustorget är bra exempel. Sammanhållen kvartersbebyggelse uppförs i olika slags tegel men även i trä. Stormarknader vid Hamnplan förändrar stadsmiljön.

Rådhuset blir byggnadsminne och dess närområde förklaras som riksintresse för kultur- miljövård. Trots den ökade medvetenheten om den historiska stadskärnans kvalitet och intentioner om dess bevarande pågår rivningar av gammal trähusbebyggelse.

Nutiden

Ny bebyggelse och påbyggnader tillkomna sedan millennieskiftet har i de centrala kvarteren inneburit en generell höjning av byggnadshöjderna och en generell förtätning inom kvarteren. Samtliga projekt är mera storskaliga än omgivande äldre bebyggelse. Bostadshus upp till sju våningar byggs i kv. Leoparden och kv. Höken. Mindre äldre byggnader ersätts i många kvarter, relativt anpassade i höjd och skala. Gallerian Småstaden har den småskaliga staden som förebild. Nya Gallerian i Kv. Falken innebär rivning men också bevarande av värdefull trähusbebyggelse.

Kvartersmarken tas i anspråk av byggnader, parkeringar, installationer etc. Den högre bebyggelsen i förhållande till gatubredder och gårdar innebär skuggiga miljöer. Byggnader byggs oftast som renodlade bostadshus med variationslösa sockelvåningar utan verksamheter.

Året 2017 markerar en ny epok i Piteås stadsbild då två höghus med 14 respektive 16 våningar färdigställdes. Kusthotellet och bostadshuset Stadstornet ger tidstypiska, dominerande avtryck i förhållande till stadskärnan.