Mellan åren 1904 och 1948 uppfördes egnahem finansierade av egnahemslån i Sverige. Inflyttningen till städerna under 1800-talets slut med försämrade bostadsförhållanden som följd bidrog till egnahemsrörelsens framväxt.
Till en början skulle de nyinrättade lånen finansiera byggandet på landsbygden. Med bättre bostäder till landsbygdens befolkning skulle inflyttningen till städerna och emigrationen minska. Lånen vidgades senare till att även omfatta egnahemsbyggande i städerna, men utanför stadsplanelagt område.
Ett nytt lånesystem 1933 gav skogsarbetare och andra egendomslösa i främst Norrland möjlighet att bygga egnahem. Genom att bedriva jordbruk i kombination med skogsarbete vintertid, skulle de kunna försörja sig. Per-Albin Hansson var statsminister när den statliga arbetarsmåbrukslånefonden inrättades och det gav dessa egnahem namnet Peralbintorp. Lånen räckte till tomt, bostadshus och lagård. Torpen skulle uppföras efter en särskild planritning och enligt villkoren gavs små möjligheter att variera dem. Ofta låg Peralbintorpen i områden med dåliga förutsättningar för jordbruk och många av dem övergavs ganska snart, en kombination av dåliga förutsättningar och strukturomvandling.
I hela landet återfinns egnahem både i staden och på landsbygden. Trots att det fanns typritningar att tillgå, var det oftast lokala byggmästare som ritade husen. Typritningarna tjänade istället som förebilder som kunde varieras. De lokala byggmästarnas egna tillägg känns igen på olika detaljer. I Pitetrakten finns exempelvis en inbyggd takfot som är specifik för bygden. Byggandet skedde huvudsakligen hantverksmässigt, även om vissa detaljer var prefabricerade.
I Piteå finns ett stort antal egnahem uppförda på 1930- och 40-talen. Till skillnad från bebyggelsen inne i staden, som följde en rutnätsplan med raka gator, låg kvarteren i egnahemsområdena vid vägar som följde terrängen. Områdena ligger exempelvis på Klubbgärdet längs vägen ut mot Furunäset, på Strömnäs på väg ut mot Pitholm och längs den gamla vägen mellan Piteå och Öjebyn.
Karaktäristiskt
Husen är uppförda i trä och fasaderna består oftast av locklistpanel av varierade bredder. Formspråket är enkelt med få detaljer. Fasaderna är ursprungligen målade med röd slamfärg eller linoljefärg i pastellfärger som ljusgrönt eller ljusgrått, med snickerier ton i ton med fasaden eller något mörkare. Från 1940-talet blev färgerna mustigare. Fönsterytorna är relativt stora och fönstren försedda
med mitt- eller korspost inramade med raka, enkla foder. Entréerna har enkla ytterdörrar och tydliga broräcken. Taken är sadeltak, ibland brutna, belagda med papp, pannplåt eller tegel.
Interiören präglas av snickerier av hög kvalitet. Väggarna är tapetserade eller målade, golvet i vardagsrummet är av parkett och de övriga täckta av linoleummattor.
Egnahemmen i tätbebyggt område är placerade med tillhörande uthus på relativt stora trädgårdstomter.
Egnahemjordbruken på landsbygden ligger nästan alltid i utkanterna av byarna. De har den karaktäristiska ladugården i anslutning till bostadshuset, avdelad i en murad vitmålad del för djuren och en faluröd ekonomidel av trä. De typiska ladugårdslängorna började byggas på 1920-talet. Idag fungerar de vanligtvis som förråd och ibland som garage.
Tänkvärt
Om fasaderna behöver bytas ut så ersätt med locklistpanel eller spontad panel som överensstämmer med den ursprungliga. Undvik den idag så populära klumpiga lockpanelen som ger byggnaderna ett helt annat utseende. Underhåll med ursprunglig färgtyp och ursprunglig färgsättning.
Var rädd om fönstren. Gamla fönster är av oöverträffad kvalitet och håller länge med rätt underhåll.
Det är fönstrens nedre delar som är mest utsatta och när de skadats kan det räcka med att byta ut den skadade delen. I de fall man behöver byta ett fönster, så ersätt med ett nytillverkat fönster med det gamla fönstret som förlaga. Foder runt fönster och dörrar saknades eller var enkelt utformade.
Behåll den gamla entrén och dess utformning. Räcken av trä runt farstukvist och balkong ska vara raka och enkla. Enkla räcken av metall är också vanliga.
Taken är av tegel, papp eller plåt. Ersätt med det ursprungliga materialet. Tätkorrugerade svarta plåttak, sk TRP, hör inte hemma på äldre bebyggelse. Välj i stället pannplåt som efter några år när den galvaniserade ytan mattats kan målas med linoljefärg, i grått, grönt eller rött.
Varsamhet gäller också inredning, planlösning och gestaltning. Var rädd om ursprungliga detaljer och ersätt med befintliga material i den mån det är möjligt. Bevara byggnadens karaktärsdrag. Undvik snickarglädje på hus uppförda efter 1930 eftersom de har funktionalistiska förtecken.
