Under 1600-talet tillkom en rad nya svenska städer längs Norrlandskusten. Piteå stad grundades 1621 i Öjebyn och flyttades till sin nuvarande plats på Häggholmen 1667. Enligt tidens rådande stilideal planerades den nya staden enligt en rutnätsplan. Kvarteren bebyggdes efter planen oavsett förutsättningarna på platsen.
Piteå stad skilde sig till en början inte nämnvärt från landsbygden, borgarna i staden bodde i stadsgårdar, hade kreatur och odlade på gärden i nära anslutning till staden. Skillnaden från bönderna på landsbygden var att borgarna även idkade handel eller hantverk.
Stadsgårdarna var till en början, precis som på landet, omålade timringar. Förutom bostadshuset fanns även fähus, uthus och magasin på tomten. Under 1700-talet blev det vanligare att timmerhusen brädslogs. Ett århundrade senare hade panelarkitekturen nått sin topp. Staden skulle visa sitt allra vackraste ansikte för omvärlden, ett sätt att manifestera välmåga och betydelse. Staden betraktades som en helhet där husen skulle smycka stadslandskapet. Införandet av panel hängde samman med utvecklingen av de finbladiga sågarna och de myndighetspåbud som reglerade stadens prydlighet och brandsäkerhet. De brädslagna gatufasaderna skulle målas i ljusa oljefärger medan gårdsfasader och uthus med fördel kunde slamfärgas. Vid torget samlades de mest prestigefulla husen, som rådhus och skola tillsammans med de största borgargårdarna, så också i Piteå.
Här fick panelarkitekturen en delvis annan prägel än i övriga Sveriges trästäder som efterhärmade kontinentala stenstadsideal. Norra Norrlands timmermän och byggmästare var mer förtrogna med den bottniska byggnadskonsten som påverkades av den finska empiren. Här blev aldrig husen högre än en och en halv våning. På 1870-talet ersattes äldre förordningar av Byggnadsstadgan för rikets städer som reglerade stadsmiljöns säkerhet och prydlighet. Stadgan anpassades lokalt i Byggnadsordning för Piteå stad. En trafiksäkerhetsåtgärd som genomfördes enligt stadgan var att byggnader som låg ut mot vägkorsning skulle ha ett avskuret hörn. Idag kan bebyggelsen på Norrmalm visa hur en gång hela Piteå stad sett ut.
I närheten av Piteå stad finns från denna tid också byggnader av högreståndskaraktär. De har brutna tak, herrgårdsplan och påkostade portiker som kännetecken. De byggdes som boställen åt präster och militärer.
Karakteristiskt
Bostadshusen ligger i linje med gatan och följer den ursprungliga rutnätsplanen. Gårdshusen är förlagda till inre tomtgräns. Ingången till bostadshuset är vanligtvis förlagd mot gården.
Fasaderna har en stående locklistpanel ofta med profilerade lister. Knutlådor, takfot och fönsterfoder är rikt utsmyckade i klassiserande former. Liggande paneler förekommer också. Grövre paneler och panelindelningar som efterliknar stenarkitektur är vanligtvis från tidigt 1800-tal. Tunna spontpaneler i fältindelningar härstammar från senare delen av 1800-talet.
Taken hade ursprungligen en täckning av näver och brädor. På grund av brandrisken blev sedan falsade plåttak mer allmänna. På Norrmalm är idag pannplåten vanligast. Den passar bra in i miljön eftersom den liknar träets naturliga grånande. Tegeltak förekommer också.
Den röda slamfärgen används både på bostadshus och på gårdshus. Ursprungligen hade de röda husen fönsterbågar och foder målade med ockragult eller gråblått, senare har även vita foder och knutar blivit vanligt. De bör ha en bruten nyans för att inte upplevas för kalla.
Sedan 1800-talet har de ljusa oljefärgerna präglat stadens träbebyggelse. Ljusgrå, ljusgröna och gula nyanser kombinerade med bruna och engelskt röda fönsterbågar kännetecknar färgsättningen.
Tänkvärt
Fasadpaneler som är slamfärgade eller målade med linoljefärg bör även fortsättningsvis underhållas på samma vis. Undvik moderna färgtyper som kan göra större skada än nytta på dessa paneler. Rötskadade brädor och lister byts var för sig. Ersätt inte en hel fasad bara för att några brädor skadats.
Lämpliga takmaterial på stadens trähusbebyggelse är skivtäckta falsade plåttak, galvaniserad pannplåt och tegel. Eftersträva äkthet i material och undvik exempelvis plåttak som försöker efterlikna tegel.
Äldre tvåglasfönster behöver nödvändigtvis inte vara sämre än nyare isolerglas. De har dessutom profilerade spröjs och hantverksmässigt framställda glasrutor som ger fönstren liv och karaktär. Fönsterbågar tillverkades av kärnvirke fram till i början av 1900-talet och har ännu idag en kvalitet som nytillverkade fönster aldrig kommer upp till. Med rätt underhåll kan gamla träfönster hålla i hundratals år. Ta också väl hand om originaldetaljer som fönsteröverstycken, listverk och räcken. Tänk på att fina sniderier och tunna ornamenteringar inte tål att utsättas för tjocka färglager utan att detaljrikedomen går förlorad.
Interiörer kan ha stora kvaliteter. Var försiktig vid invändiga renoveringar så att äldre spår och avtryck inte raderas. Riv inte ned gamla tapetlager utan låt dem ligga kvar bakom dagens. Nakna obehandlade timmerväggar inne i bostaden fanns mycket långt tillbaka i tiden. Trästadsbebyggelsen är däremot inte tillräckligt gammal för det. Alla invändiga väggar har varit klädda, antingen med uppspänd papp och tapeter eller med panel. Schablon- och stänkmåleri direkt på timret har också förekommit. Blotta inte timmerväggar på bekostnad av äldre tapetlager om inte timringen kan uppvisa en målad yta.