Under medeltiden växer bilden av den nuvarande bygden fram. De äldsta skriftliga källorna, som nämner Norra botten och Piteå författade på 1300-talet, beskriver vår landsände som fristående. Här fredade folket sig själva och birkarlarna hade en stark ekonomisk ställning.
I samband med Nöteborgsfreden 1323 drogs de första, med betydelse för vårt område, kända gränserna upp och kanske blev landet norr om Ångermanland en slags allmänning som flera länder hade tillgång till och så småningom gjorde anspråk på. Under denna tid formades också den svenska statsmakten och till dess hjälp fanns kyrkan. Det var via kyrkan och sockenbildningen som ett enhetligt samhälle skapades. Det var under denna tid som bygden blev "försvenskad". Att lägga folket under den kyrkliga administrationen var ett sätt att stärka staten och dra upp landsgränser.
De första socknarna bildades formellt på 1340-talet. Med kyrkan kom också människor hit från Hälsingland och Mälardalen. De bosatte sig vid havsvikar och älvstränder, de hade med sig tamboskap och kunskaper om jordbruk. Av dem som redan bodde och vistades i bygden var det många som anammade det nya levnadssättet. I älvdalarna norröver, i Luleå- och Torneåtrakten, var jordbruket redan etablerat. Samerna däremot behöll och vidareutvecklade sin livsstil och kultur. Byanamn som Svensbyn, Hemmingsmark (Henning) och Sjulsmark (Sigurd) vittnar om bygdens medeltida bönder.
Vid Piteälvens utlopp fanns vid denna tid en handelsplats. Hit kom birkarlar, hantverkare och samer för att bedriva handel. Här bodde tidvis en mycket förmögen överklass och sägnen säger att socknens första kyrka fanns här, därav platsens namn – Gamla Kyrkbyn.
Kravet på fungerande hamnplatser har alltid präglat bygden. I takt med landhöjningen har hamn och stad flera gånger flyttats till nya och bättre platser. Piteås första sockencentrum i Gamla Kyrkbyn flyttades därför på 1400-talet till byn på ön – Öjebyn. Här var hamnen bättre och mark hade donerats för att uppföra en kyrka. Utmed kusten i nuvarande Norrbotten byggdes under denna tid flera kyrkor, Piteås kyrka i Öjebyn, Luleås kyrka i Gammelstad och Kalix kyrka. Samtliga av dessa kyrkor byggdes stora för en relativt välmående befolkning som till stor del livnärde sig på export av torkad fisk, som var en mycket viktig föda under den katolska fastan, samt smör och tjära.
