Under Gustav Vasas regeringstid stärktes statens makt ytterligare. Allt mer noggranna uppgifter kring befolkningen och dess levnadsförutsättningar nedtecknades. Jordeboken från 1543 är den äldsta någorlunda tillförlitliga skriftliga källa som finns om gårdar och byar i Piteå socken.
De största byarna var vid denna tid Öjebyn, Svensbyn och Pitholm. De gårdslägen som då var bebyggda var de som låg högt i landskapet och de flesta av dem är fortfarande bebyggda. Då på 1500-talet bestod husen av små, omålade timringar med träslanor och näver på taken, idag av stora Norrbottensgårdar.
Under 1600-talet var Sverige ett land som ständigt låg i krig. Det krävde ekonomiska resurser och därför satsade kronan på hårdare kontroll av städernas handel. Ädelmalmsbrytningen, utvecklingen av militärväsendet och grundandet av många svenska städer skedde under detta århundrade. Stormaktstiden slutade i samband med Karl XII:s död och ryska truppers härjningar utmed Norrlandskusten 1721. Byar och städer brändes, även Pitebygden drabbades.
Piteå stad grundades 1621 vid den redan etablerade handelsplatsen vid kyrkan i Öjebyn. Staden härjades av flera bränder och landhöjningen orsakade att hamnförhållandena blev allt sämre. Röster höjdes för att staden skulle flyttas. Den nya staden på Häggholmen mättes ut med hjälp av en statlig lantmätare år 1668. Men valet av plats hade föregåtts av en hård kamp mellan borgare i Skellefteå och Piteå. Skellefteåborgarna hade hellre sett en Hedvigsstad i trakten av Kåge. Flytten från Öjebyn till den nya staden på Häggholmen gick till en början trögt men under de nästföljande hundra åren växte den nya staden. År 1781 gjordes den första utvidgningen av staden på Norrmalm, en stadsdel för hantverkare, fiskare och lägre borgare.
På landsbygden var djurhållningen mycket viktig. Den goda tillgången på strand- och skogsbete sommartid och de rika slåttermyrarna för höskörd innebar att bönderna kunde stalla in många djur vintertid. Längre söderut i landet var betet mer begränsat och spannmålsodlingen därför viktigare. Sommartid flyttades djuren till sommarladugårdar och fäbodar. Smör producerades i överskott och skeppades söderut. Fisket i älven och inlandets fisketräsk var en mycket viktig inkomstkälla.
I Sikfors var fisket sedan mycket länge en av huvudnäringarna. I skärgården vittnar fiskelägen om skärgårdsfiskets betydelse.
I dagens kulturlandskap finns fortfarande spår efter äldre tiders bondesamhälle, från tiden före de stora skiftesreformerna. Stenmurar i rågångar mellan ägor, äldre ekonomibyggnader som härbren och långlogar och kyrkstaden i Öjebyn dit allmogen kom till kyrkhelgerna. Kyrkvägen och Kvarnbacken, Bodsjön och Sågbäcken är alla namn som vittnar om verksamhet och användning för länge sedan.
