Stadsomvandlingen

I mitten av 1960-talet gick startskottet för det stora Miljonprogrammet–en miljon bostäder skulle byggas i landet under en tioårsperiod. Någon tanke på de kvaliteter som fanns inom det befintliga och ännu icke moderniserade bostadsbeståndet fanns inte. Nu skulle de sista resterna av det som påminde om Fattigsverige för alltid raderas bort. De röster som höjdes för stadskärnornas bevarande fick inte något gehör bland stadsplanerande politiker. Den så kallade saneringen pågick i snart sagt varje svensk stad och i Piteå revs stora delar av den gamla trästaden till förmån för storskalig bostadsbebyggelse i centrum.

Bebyggelsen på Häggholmens sydöstra del revs eller flyttades från det zonexproprierade området. Expropriering innebar att marken endast kunde avsättas för en sammanhållen och storskalig exploatering.

Den gamla trästadsbebyggelsen hade inrymt ett flertal tomter inom varje kvarter. Zon lade under sig flera gator och kvarter från stadsplanen 1667. Dagens bebyggelse på Häggholmen följer annars i stora drag den ursprungliga stadsplanen om än det bara är bebyggelsen utmed Storgatan som fortfarande minner om den småskaliga trästaden Piteå. På Norrmalm har kvarterens tomtindelning helt kvar sin ursprungliga utformning och bebyggelsemiljön ger en bild av hur en gång hela staden såg ut med låga timmerhus i rader utmed gatorna.

Under högmodernismens era var det vanligt att hela kvarter bebyggdes med en enda storskalig byggnad. Tempo och Domus etablerade varuhus i stadskärnan. Storgatan i Piteå blev landets första gågata 1962 men i övrigt karaktäriseras tidens trafikplanering av ökade förutsättningar för bilismen med stora trafikleder som Sundsgatan och stora parkeringshus i centrum.

Utanför stadskärnan och i byarna bebyggdes åkermark med flerbostadshus och prefabricerade småhus.