St.Barth som svensk koloni
1785 – 1878 var den karibiska ön St. Barthélemy svensk, den enda svenska koloni som funnits förutom Nya Sverige åren 1638 - 1655 i de nuvarande amerikanska delstaterna Delaware, New Jersey och Pennsylvania. Kolonin tillhörde ett privat företag, Nya Sverigekompaniet.
Efter att det Ostindiska kompaniet etablerades 1731 visade Sverige intresse bland annat för Västindien. Gustav III lyckades i slutet av 1770-talet förmå Ludvig XIV i Frankrike att avstå från någon av de franska besittningarna i Västindien. St. Barth var en ö som hade ringa betydelse för Frankrike.
Frankrike avstår St. Barth till Sverige
1784 blev ön en svensk koloni och i utbyte fick franska medborgare i Göteborg handelsrättigheter. Den 4 december avseglade den svenska fregatten Sprengporten från Sverige och nådde ön den 6 mars 1785 och nästa dag togs ön i besittning under högtidliga former.
Den ö som Sverige fick
1784 hade den klippiga sterila ön 739 invånare, varav 281 slavar. Här producerades små mängder bomull, kakao och tropiska frukter och saknade tillgång till eget färskvatten. Regnvatten samlades i tunnor under regnperioden och när det tog slut fick man hämta från grannöarna. Havet var däremot fiskrikt och klimatet hälsosamt.
Gustavia
Tätorten Le Carénages fick 1787 namnet Gustavia efter Gustav III och blev under en period Sveriges sjätte största stad och några månader sedan förklarade den svenske kungen den nya hamnen i Gustavia som Porto Franco, d.v.s en frihamn. Detta dokument finns i dag i privat ägo på ön. Enligt skeppsläkaren Carlanders journaler fanns det 127 ½ svenskar, av vilka 3,5 var kvinnor. Antalet svenskar blev aldrig större.
Befolkningen växer
På tre år efter övertagandet av ön fördubblades befolkningen och Gustavia hade växt till 656 och resterande 1007 bodde på landsbygden. 829 registrerades som vita, 91 fria färgade och 743 var slavar. I början av 90-talet kommer under perioder hundratals flyktingar till ön på flykt undan revolution och kaos och dåvarande guvernören Bagge skriver hem i ett brev om de problem det orsakar.
År 1800 bodde 6 000 människor på ön, den största befolkning under svenskt styre. 5 000 av dessa bodde i Gustavia.
Handeln blomstrar
Trots att det fanns mängder av både franska och brittiska kapare i farvattnen så blomstrade öns handel under dessa ofärdstider och värdet av det som exporterades ut ur hamnen hade nära fem gånger så stort värde som det som importerades. Detta medförde att Gustavia blev en relativt välmående stad med välbyggda gator och hus, värdshus, krogar och andra inrättningar för köpmän och sjömän.
Under de första årtiondena av svenskt styre användes hamnen för att växla amerikanska och engelska varor.
I slutet av århundradet klarerades i medeltal 1 330 fartyg ut från Gustavia vilket innebar att framstående handelshus etablerades och många inflytelserika köpmän slog sig ner på ön.
Under de nära 100 åren tjänstgjorde 15 svenska guvernörer på ön. De gyllene åren anses vara1812- 16 då Stackelberg, en despotisk och effektiv guvernör styrde med järnhand.
Inte bara frid och fred
Under Napoleonkrigen misslyckades Sverige med att upprätthålla sin neutralitet. Ibland var det krigstillstånd med England och ibland med Frankrike. Båda dessa länder som sinsemellan var fiender angrep St. Barth med militära medel.
1801 ockuperades ön av britterna. Alla skepp och varumagasin som tillhörde svenska Västindiska kompaniet konfiskerades för den brittiska kronans räkning. När britterna lämnade ön drygt ett år senare var ön i ett bedrövligt skick. Efter långvariga förhandlingar betalade britterna ett skadestånd på 9 000 pund.
1807 angrep fransmännen och under 24 timmar beslagtog fransmännen skepp och egendom som de påstod tillhörde påstådda franska fiender. Trots att tre svenska soldater stupade blev skadegörelsen betydligt mindre än under britternas framfart sex år tidigare.
Uppror mot svenska styret
1810 blev det uppror på ön. Mycket är oklart men man anger missnöjet mot två svenska ämbetsmän som orsak till de mycket allvarliga oroligheterna som kulminerade med strider på Gustavias gator den 22 september samma år. Bakom denna civila oro stod en grupp inflytelserika köpmän av utländsk härkomst samt huvudparten av stadsmilisen.
Kulturlivet blomstrade
I början av 1800-talet blomstrade kulturlivet på ön. Teaterföreställningar gavs av lokala amatörer och kringresande professionella teatersällskap. Konserter och andra föreställningar anordnades också. Dessutom utgavs på engelska veckotidningar och ett månadsblad där det förekom en hel del negativa uttalanden om det svenska styret.
Svensk kyrka
Under den svenska perioden rådde fullständig religionsfrihet på ön. Mellan 1787 – 1857 fanns en svensk kyrka på ön då den var tvungen att rivas, förstörd av förfall, orkaner och jordbävningar. Svensk präst fanns på ön fram till 1833.
Ekonomin försämras
När britterna öppnade sina karibiska hamnar för amerikanska fartyg inleddes 1823 en ekonomisk nedgång för Sverige. St. Barth behövdes inte längre som mellanhand mellan Storbritannien och USA.
Med de försämrade konjunkturerna följde också att befolkningen minskade.
Slavhandeln
Även Sverige drog fördel av slavhandeln. Slavar arbetade främst på sockerplantage men sådana fanns inte på ön och antalet slavar var därför färre på St.Barth än på omgivande öar. Högsta antalet slavar fanns 1812 då det fanns 2 406 registrerade slavar på ön. I oktober 1847 avskaffades slaveriet på ön och många av de friköpta slavarna lämnade ön.
De tre sista decennierna
Denna tid präglades av förfall och armod. I Sverige pågick en debatt om att vi inte hade råd med en koloni och mellan 1868 – 70 bedrevs förhandlingar med USA som sa nej till att överta ön. Svenskarna hade också inlett förhandlingar med Italien men när det visade sig att italienarna tänkt använda ön som en straffkoloni för svåra förbrytare avbröts förhandlingarna.
Oscar II blev svensk regent 1872 och fyra år senare togs kontakter med Frankrike som ledde till att ön återgick till Frankrike, under förutsättning att det var öbornas önskan. En folkomröstning genomfördes på ön och av de 352 som röstade, röstade alla utom en för en återgång till franskt styre.
Ön blir fransk igen
Franska regeringen skulle betala 320 000 francs för att täcka kostnaderna för de pensioner som skulle betalas till de ämbets- och tjänstemän som skulle återvända till Sverige. Dessutom betalade den franska regeringen 80 000 francs för svenska statens egendom på ön. De som ville kunde behålla sitt svenska medborgarskap. 16 mars halades svenska flaggorna från öns offentliga byggnader. Det svenska tidevarvet på ön var till ända.
Några månader senare anslog den svenska kungen de pengar som betalts ut för de svenska egendomarna på ön som en grundplåt till sjukhus eller annan välgörenhetsinrättning på ön.
60-talet och framåt
Människorna levde i stor fattigdom på ön fram till 60-talet då turismen blev en viktig näring. 1977 besökte den första delegationen från St. Barth Piteå och efter möte med kommunfullmäktiges ordförande beslöts att fullmäktige i piteå och konseljen på St. Barth skulle förslås att Piteå och St. Barth skulle bli officiella vänorter.
St. Barth, fortfarande ett franskt län har under många år arbetat för att få större självständighet. Förhandlingarna har lyckats och därigenom har en ny epok inletts på ön.
Turismen är den klart största inkomstkällan och framförallt ett mycket populärt mål för amerikanska turister.
De historiska uppgifterna bygger till största delen på ett föredrag som Per Tingbrand höll i Piteå 2005
