Möte med sjukvården

Vi är på ett sjukhus i Ho Chi Minh, det största statliga. Efter 3 timmar i vietnamesisk ilfart, som innebär 18 mil på tre timmar, är vi här. Janne, en i gänget behöver sjukhusvård efter svåra magsmärtor och feber. På sjukhuset i Long Xuyen hade de konstaterat gallsten och inflammation i gallblåsan men de ville att han skulle komma till ett bättre utrustat sjukhus där de kunde avgöra om han behöver opereras.

Aldrig ensam

Våra vietnamesiska vänner lämnar honom inte ensam en sekund, de finns till hands hela tiden för att hjälpa honom. Vi svenskar hade nöjt oss med ett telefonsamtal för att höra hur han mådde och tänkte att de tar ju hand honom på sjukhuset.

När vi kommer till sjukhuset nästa dag förstår vi varför. Där ligger Janne i ett rum tillsammans med andra män och kvinnor. Runt varje säng finns två- tre människor för att ge omvårdnad och hjälpa till med praktiska saker. Så våra vietnamesiska vänner hade åkt dit direkt efter att vi sagt - vi besöker honom i morgon. Standarden på sjukhuset är låg men här är det ingen som behöver ligga ensam.

Ho Chi Minhs största sjukhus

Och nu är vi här i Ho Chi Minh. Professor Ha som ställt in flera viktiga möten för att hjälpa oss finns med. Hon hade försökt förbereda oss på vad vi skulle möta.

– Här måste man ha kontakter för att komma förbi i kön. Även om vi inte vill att det ska vara så, så är det så, säger hon och berättar att chefsläkare i Long Xuyen ringt och förberett dem på att Janne var på väg. Mrs. Ha hade också kontaktat sin läkarvän för att han skulle få absolut bästa möjliga hjälp. Här är sjukhuset bättre utrustat. Med hjälp av magnetröntgen och nya prover ges samma diagnos som i Long Xuyen

- men säger Ha, han måste troligtvis opereras, det har jag fått veta i hemlighet av min vän. Jag får följa med till akutavdelningen och trots att jag varit på många enkla sjukhus i Afrika så stannar jag upp och har svårt att ta in vad jag möts av. Det får mig att tänka på helvetets förgårdar.

Jag räknar till 63 patienter i ett och samma rum. Det kvider, det ojas, jag ser rädsla i ögon, en del skadade och andra ligger alldeles orörliga på sina sängar. I ett hörn undersöks en man iklädd enbart en tröja. Ingenstans att vara ensam med sin smärta och sin ångest. Mitt i allt detta sitter ett gäng läkare och jobbar med sina papper efter att patienterna undersökts för att senare skicka dem vidare till nästa våning. Det är då, när de är klara det ropas i högstalaren i det atrium formade rummet vid entrén. Någon måste komma och hämta dem och ta dem vidare till en vårdavdelning. Tack och lov har Janne fått ett eget rum, eller nästan eget i alla fall. Mrs. Ha har ringt efter sin 17-årige son som ska tillbringa natten här med Janne för att kunna ge honom den hjälp han kan behöva om han måste stanna.

Hemma igen

Det behövs ingen operation och vi kan åka hem som planerat. Läkaren i Long Xuyen ringer flera gånger till Mrs. Ha för att höra hur Janne mår och om han kan åka hem.

I morse när jag slår upp tidningen läser jag insändare om den svenska vården, om dåligt bemötande, brist på respekt, brist på resurser och fel behandlingar.

Jag tänker på vad jag såg i Vietnam, brist på resurser, överfulla väntsalar och en överfull akutmottagning som också fungerade som undersöknings- och akut behandlingsrum. Ett rum där det absolut inte fanns någon möjlighet att kunna vara för sig själv. Då när jag stod där och tittade ut över rummet tänkte jag att vi i Sverige är lyckligt lottade som har bland den bästa sjukvården som finns i världen. Men så såg jag all värme och omvårdnad som också fanns, hur man mitt i larmet och myllret gjorde sig en privat sfär där man möttes av mänsklig värme, omvårdnad och omtanke. Och då tänkte jag på alla berättelser om de som ligger ensamma på våra fina välutrustade sjukhus, rädda och bara längtar efter någon att dela sina tankar med och få känna att någon bryr sig.