Just nu sitter fem av våra vietnamesiska vänner på planet till Europa med mål Piteå och projektmöten.
En av dem fick frågan – Varför tycker du det är roligt att åka till Piteå, det är ju bara jobb. Och det är kanske det som är roligt, när man från olika delar av världen möts, tillsammans kommer över pucklarna som finns och trampar nya stigar för att gå vidare. Nu måste vi dessutom gå fort den sista biten för att hinna lösa uppgifterna på utsatt tid.
Det är första gången jag jobbar i ett internationellt projekt så här hemifrån i huvudsak. Det är helt annorlunda än när man är på plats och är en del i det dagliga arbetet. Dels så kräver de här projekten en större arbetsinsats än man inser när man planerar arbetet, lägger upp planer och strategier och funderar över vilka svårigheter som kan komma, och hoppas att de inte ska komma.
Ett par av de svårigheter vi pratade om i starten var att de som är med i projektet är involverade i många uppdrag och att de som är involverade kan få nya uppdrag under projekttiden. För det är ju så det är i levande organisationer. Och vårt projekt är inget undantag.
Nu har vi några intensiva dagar framför oss, då vi måste se till att det vi sagt att vi ska göra blir gjort i tid, dra lärdomar av dessa tre år och se hur vi ska gå vidare tillsammans förhoppningsvis in i en ny projektperiod.
För varje gång vi träffas blir startsträckan kortare och vårt samarbete känns prestigelöst. För Vietnameserna ser effekterna av klimatförändringarna, har behov av elektricitet och vet att kan de använda risskalet som en resurs så har man tagit ett viktigt steg mot att bli en grön provins och lämna en lite bättre värld efter sig till nästa generation.
//Gerd Sävenstedt
