#metoo

Allt började med en oskyldig vänförfrågning på instagram, sedan en lika oskyldig på snap. Han var inte helt okänd för mig, han hade gått på samma skola som min kompis och var några år äldre än jag. Han frågade om vi skulle ses. Aldrig hade jag trott att någon som han skulle vilja vara med någon som mig, så jag svarade ja. Men allt är inte alltid som det ser ut, vissa saker är helt enkelt för bra för att vara sanna...

Vi träffades hemma hos honom. Jag minns det röda, stora och stökiga huset han bodde i. jag minns hans rum på övervåningen och hur jag gick upp för den branta trappan med andan i halsen och jag minns hur nervös och rädd jag var.

Han var väldigt på och i efterhand var det tydligt att han enbart var ute efter en sak. Han frågade om vi skulle se film och jag tänkte varför inte, trots att jag kanske borde ha uppfattat varningssignalerna. Självklart var det inte filmen han tittade på och till en början kändes det helt okej. Men han började ta av mig mina byxor, knäppa upp min bh och jag kände att det gick för fort.

När han började gå ner på mig låg jag helt still, som förstenad och ville bara bort. Jag var helt tom inombords och det gjorde så ont, så ont att han inte brydde sig om att fråga om det var okej eller om jag ville. Jag vet inte hur många gånger han fråga vad jag höll på med, jag försökte inte ens kyssa honom tillbaka efter ett tag, det var han som fick hålla upp mitt knä mot hans kropp, jag orkade inte göra någonting själv, men jag sa samtidigt inte åt honom. Efter en stund slog tröttheten in och jag orkade inte alls, ville inte, orkade inte. Jag bara låg där på hans kropp i enbart underkläder och önskade att jag var någon annanstans, att jag aldrig tackat ja till att träffas, men gjort är gjort eller hur?

Efter ett tag märkte jag hur han skrattade till då och då. Jag frågade om han fortfarande spelade det där spelet på telefonen, jag kunde ju känna det kalla aluminiumet mot min hud och dom små tumrörelserna, men han svarade inte på min fråga. Jag frågade en gång till men fick bara ett ännu högre fniss tillbaka, denna gång vred jag på huvudet och jag såg hur han bestämt vände sin 7-tums skärm så jag enbart kunde se det vita äpplet på baksidan.

Jag insåg att något inte stod rätt till. Känslan slog till som ett slag i magen och jag konfronterade honom. Jag märkte hur hans mörka röst blev allt skarpare och att kroppen spändes, och varje gång någon snapade drog han undan telefonen och smålog,

Jag fick inte se till vem eller vad han skrev och skickade. Men det var trots allt inte förrän han sa " dom ändå inte sett ditt ansikte" att "dom kan inte urskilja vem det är" som jag visste, visste att han tagit kort på mig ... tagit kort på mig i underkläder och skickat till sina kompisar.

Just där och då var jag i chock, jag ville absolut inte vara där lägre och hans kropp kändes som vassa knivblad som skar djupare än min kropp klarade av.

Jag vet att det kunde ha gått värre, jag vet att jag där och då skulle kunnat bli av med min oskuld som jag absolut inte var redo för, men det var inte så det slutade.

Han frågade om vi skulle köra, köra som i att ligga, jag tvekade, sa njaa, för jag ville inte, kunde inte, skulle inte. Han frågade igen, pushade, sa att han var sugen, men jag hade bestämt mig.

Jag vet hur fjuttigt det måste låtit. "njaaaa ... ehhm, eller, nej, inte idag, inte denna gång".

Jag trodde själv jag varit tydlig vid det laget, men icke. Han började fingra mig i  stället, gå ner på mig och jag bara satt där och önskade mer än något att jag var någon annanstans, önskade mer än något att någon ringt och tagit mig därifrån, men jag vågade inte röra mig, vågade inte göra honom arg, ville inte höra honom höja rösten igen.

Men han frågade igen och denna gång visste jag, rösten var stadigare och jag svarade till slut med ett säkert nej. Just där vände någonting, han förstod att jag inte ville, inte denna gång, inte i  dag. Sedan hör jag honom säga "det är ju inte jag som är nästan helt naken", som om det skulle ge honom någon som helst rätt att göra det han gjorde. Helt plötsligt lades all skuld på mig. Men han glömde såklart att nämna att det var han som tagit av mig kläderna utan att jag uppmuntrat eller hjälpt till. Och hur som helst vägde det nej jag uttryckte tyngre än allt annat.

Känslan när jag låg i hans mörka rum, var enbart tomhet. Tankarna snurrade när han fortsatte ta på mig, men jag vågade inte göra något, vågade inte röra på mig, försökte bara förtränga. Vissa saker som skedde denna dag kan jag inte få ur min skalle, de har klamrat sig fast med superlim både på näthinnan och i minnet. Till en början fick jag för mig att jag överreagerat. Att det han gjorde var okej och att det var mitt fel, att jag borde sagt till skarpare eller kanske till och med stuckit därifrån.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra, från folk som jag berättat detta till, att det inte var mitt fel, att han inte hade nå-gon rätt att ta på min kropp och behandla mig som han gjorde. Men det är så svårt, så fruktansvärt svårt. Jag kan fortfarande inte säga att jag blivit sexuellt ofredad, men om jag hör någon annan vara med om något liknande tvekar jag inte. Då ser jag det som ofredande.

Efter detta ville jag inte vara mig själv längre, det kändes som att en del av mig dött i hans mörka lilla rum, på hans säng, i hans stora hus. Jag började hata mig själv och den jag var. Hata min kropp, min kropp som jag enbart fått komplimanger för, både av killen men också från andra.

Till en början förstod jag ingenting, absolut ingenting. Jag berättade för mina närmaste kompisar och skrattade bort hela händelsen för jag ville inte inse vad som hänt, ville inte inse vad jag vart med om.

Jag trodde det jag blivit utsatt för var helt normalt, och jag visste att folk varit med om värre saker. Jag kunde inte mäta det med någon som skrikit och slagits. För det är på det sättet jag tidigare sett på begreppet sexuellt ofredande.

Men så är det inte och jag tycker att vi, både män och kvinnor och allt där emellan eller utanför ska få veta detta, få mer kunskap. Jag trodde det var mitt fel, att det var jag som inte var nog tydlig nog, jag som borde gjort mer för att själv rädda mig själv. Men jag visste inte vad jag skulle göra där och då. Jag visste inte att det kallas "frysreaktion" och är mycket vanligt.

Efter att jag berättat för skolkuratorn och fått bra respons, berättade jag även för min psykolog på BUP. Jag utelämnade många detaljer men berättade kärnan. Då vände allt. Jag märkte hur mycket det tog på henne att få höra det jag varit med om, och det fick mig att tro att hon själv eller någon i hennes närhet varit utsatt för något liknande. Det var inte förrän då jag verkligen insåg vad jag varit med om, det var inte förrän då jag förstod att det som hänt inte alls var normalt, att det inte alls var okej Jag började sakta men säkert inse att det kanske ändå inte var mitt fel, inte helt och hållet i alla fall.

Hon sa att hon skulle kontakta mina föräldrar, trots att jag själv inte ville detta. Jag fick även höra att det troligtvis skulle bli en polisanmälan vilket jag absolut inte ville.

Den här killen hade nu tjej, och jag kände fortfarande skuld, var fortfarande rädd att allt var mitt fel och att det ändå i slutänden skulle vara mig skulden lades på. Killen var populär, duktig i fotboll och jag visste hur hatad jag skulle bli, hur misstrodd, när han hade dubbelt så många vänner som jag.

Jag minns hur mycket jag grät den dagen efter jag hade berättat. Mina ögon svullnade upp, snor rann och luften fastnade i lungan, brösten, halsen. Jag ville inte hem. Hur skulle mina föräldrar ta detta? Hur skulle dom reagera? Jag skämdes så otroligt mycket.

Men mina föräldrar tog det bra, mycket bättre än förväntat, vilket på sätt och vis fick mig att må ännu sämre. Men det jobbigaste av allt var att jag inte riktigt hade någon vuxen att prata med om detta. Jag hade behövt få ur mig allt, men visste att jag då riskerade att de skulle polisanmäla vare sig jag ville eller ej. Ibland kan det faktiskt räcka med att enbart lyssna, trösta och hålla om. Det var det enda jag behövde där och då.

Att dom på BUP tog mig på allvar är jag idag otroligt tacksam för, trots att jag hade velat att dom lyssnade lite mer på mig och inte bara på sina regler och policys. Att riva upp alla såren och prata om det som hänt gör ont. Jag började må sämre än vad jag gjort på länge.

Men tack vare mina underbara vänner som stöttat och lyssnat, och mina föräldrar som gjort allt och lite till samt andra personer i min omgivning som gjort skillnad utan att själva veta om det, har jag lagt det bakom mig. Eller i alla fall så långt bak som det bara går.

Och till dig som läser detta, om du någon gång varit med om något likande eller om du mot förmodan kommer att vara med om något likande, det är inte ditt fel!

Du bad aldrig om det. Du förtjänade aldrig det. Stå upp för dig själv, för andra i din omgivning och för dina medmänniskor. Min berättelse är en av många, en av hundra tusen.

Min berättelse kanske inte är den hemskaste, men det betyder inte att det som hände bör glömmas eller gömmas. Det betyder inte att jag själv inte kom till skada, för det gjorde jag. Jag började hata mig själv på ett sätt ingen borde göra och jag kunde inte och visste inte bättre.

Låt ingen behandla dig eller någon annan kränkande, för du för-tjänar så mycket mer än så. Det är aldrig offrets fel. Aldrig!

Denna text är enbart skriven ur mitt eget perspektiv, jag har fort- farande svårt att minnas vissa specifika händelser och jag har ingen aning om hur den andra personen uppfattade situationen.

Jag skriver inte detta för att trycka ner, eller för att folk ska tycka synd om mig. Jag skriver enbart för att jag vet att det jag varit med om är vanligare än man tror, jag vet att det förekommer ofta och jag vet hur svårt det är att inte trycka ner sig själv, se sig själv som boven och den onda i det hela.

Det finns alltid något man kunnat göra bättre, annorlunda, men detsamma gäller den som trakasserar och kränker.

Du är inte ensam och kommer aldrig vara det, kom ihåg det. Du är stark, du är vacker och du är bra precis som du är.