Normen

Jag har alltid varit stor i kroppsformen och som många även kallar fet, tjock, stor eller vad man nu vill kalla det. Det är inget problem i dagens samhälle att folk lider av fetma, problemet är att det finns en norm en speciell bild som man måste följa för att passa in. Den följer jag varken nu eller förr.

Av min erfarenhet av att vara ”tjock” är att man får många blickar på sig och man blir behandlad annorlunda av andra individer i samma ålder men det som många inte ser är vad det gör mot psyket. Det kan börja med en enkel kommentar men sluta med självmord.

Normen att vara som alla andra är en idiotisk och dum, en norm som gör saker med ens självförtroende, det kan vara så enkelt som att säga att nämen har du på dig det där idag. Du är tjock det där ska du inte ha på dig du visar ju halva magen, vem vill se den!? När jag fått ord och blickar på mig så har jag alltid börjat klanka ner på mig själv. ”Varför gör jag ditt och datt” ”Varför gjorde jag inte så” ”varför åt jag den där sista kakan på fatet” Och det tar sig verkligen in i huvudet på mig, tankarna finns kvar de försvinner inte.

Självförtroendet försämras ganska mycket om jag får säga det själv enligt mina erfarenheter, jag har inte heller hunnit förbättra det tyvärr. Eftersom att normen finns kvar, den försvinner inte som man önskar att den borde. Ordet fet verkar vara något negativt, det behöver det inte alls vara och bara för att man är fet är man inte mindre värd än någon annan. Det finns inte något negativt i ordet fet. Man borde istället för att gömma sig, visa upp sig och visa hur nöjd man är över hur man ser ut. Vilket inte alltid är det lättast om man har problem men självförtroende då går det alltid att ta små steg i taget.

Dåligt självförtroende och fördomar

Jag som tjock har aldrig kunnat tänka mig att någon som sportar 24/7 vill vara tillsammans med mig. Det kommer precis från det här att vara osäker med mig själv, jag tänkte alltid att det aldrig skulle funka för att jag aldrig skulle orka med i det tempot.

Det är allt från vardagsgrejer till sport, för jag tyckte om fotboll. Jag hade fördomar men det är inte för att de som sportar mer inte skulle kunna vara ihop med en som aldrig sportar utan det här är något som jag har byggt upp i mitt huvud för att jag själv har ett dåligt självförtroende. Jag tror inte riktigt på mig själv när det kommer till saker som det här med att någon ska tycka om mig för hur jag ser ut.

Sexuell läggning

I början av 9:an tänkte jag väldigt ofta på min sexuella läggning, jag tänkte på om jag gillar båda könen eller om jag bara gillade tjejer.

Och nu kommer säker många reagera på så sätt att de tänker ”Men det finns ju fler än två kön” och JA jag vet att det finns fler men just då tänkte jag inte så, respektera det. Jag tänkte ofta negativt om att jag gillade tjejer för att jag började tända/bli mer intresserad av tjejer än killar. Men så fort den tanken kom upp i mitt huvud så ignorerade jag den.

Efter ett tag började jag acceptera tanken på att jag gillade både tjejer och killar. Tanken på att berätta för mina föräldrar var ”hur kommer de tänka?” ”kommer de gilla mig mindre?” men det var verkligen inge märkvärdigt, de reagerade väldigt bra. De accepterade mig precis som jag var. 

Tanken på att berätta det för mina kompisar kom inte förrän då jag hade börjat gilla en tjej. Känslan av att ens kompisar reagerar positivt till att man gillar en person med samma kön är helt jävla fantastiskt. Jag tänkte inte så mycket på att mina kompisar skulle ta det annorlunda just på grund av att jag litade på de och att de inte verkade vara sådana personer. Det är väldigt olikt från person till person men som tips, det som hjälpte mig var att tänka att du inte är ensam om att gilla samma kön som du själv är.

Funnit kärleken

Jag började gilla en person på grund av hennes utseende, hon såg ut lite som en kille men var ändå en tjej. Det var det som jag fastnade för i henne.

Det tog väldigt många månader innan jag lyckade få kontakt med henne. som jag skrivit tidigare så berättade jag för mina kompisar i slutet av 2015, och att de tog det väldigt positivt. I slutet av februari 2016 så tog jag modet till mig att be min kompis säga till en som kände henne om hennes användare på kik och det tog en dag innan hon svarade.

Jag sket nästan på mig för att jag var så nervös, det var hemskt. Jag började som anonym skriva till henne för att jag var för rädd att visa vem jag var ifall att hon inte skulle gilla mig på grund av mitt utseende men efter en dag så berättade jag för henne om vem jag var och det var det bästa jag gjort i mitt liv! Vi skrev i kanske en månad innan hon besvarade min kärlek, hon hade börjat gilla mig också. Jag var överlycklig men hade ändå något som gnagde i mig. Vi är tillbaka från början, min kropp, jag såg inte ut som alla andra, jag följde inte normen. Jag började jämföra mig med henne och andra som gjorde att jag ville gå ner i vikt och försöka bygga upp ett nytt jag.

Det nya jag som kunde ha dödat mig

Det som var planen var att sluta äta socker, till en början gick det jättebra, jag klarade av att inte äta socker på fyra månader ungefär.

Mina föräldrar tyckte att jag var duktig för att de också såg skillnad när det kom till mig och mina kläder. Jag behövde nya kläder som passade mig. Men sen gick det överstyr jag slutade även att äta mat så jag gick ner mycket i vikt på väldigt kort tid.

Just att sluta äta var bara för att jag tänkte att om jag minskar på min kost så hjälper det också till på viktminskningen. Det är väl bra på ett sätt att man kanske ändrar kosten eller minskar på en speciell kost om det är så att man äter något som man tycker är dåligt för kroppen.

Som mina föräldrar, de tyckte att det var bra att jag tänkte på vad jag åt, inte för mycket skräpmat utan mer grönsaker och hemlagat. Men sen slutade jag äta det som var nödvändigt för mig, men jag tänkte inte alls så, mitt mål var att gå ner i vikt och det gjorde jag.

Men det innebar att jag gick ner 27 kilo på ungefär fem månader. Jag blev väldigt nöjd och stolt över mig själv tills jag inte kunde äta … Jag fick inte i mig mer än hälften av maten som jag åt tidigare, jag tog mindre portioner och försökte tänka på vad jag åt. Det gick så långt att jag knappt åt något under en dag. Men sen när jag väl ville ha mat så gick det bara inte att äta, jag försökte, tro mig. Så fort jag fick något i munnen och skulle svälja det så började jag må illa och ville spy. Det jobbigaste var när jag insåg att jag hade problem, att jag måste äta för att överleva. Jag insåg att det var ett problem men jag kunde inte göra så mycket åt det för att jag inte kunde äta.

Det kom till en gräns där mina föräldrar insåg det också. De märkte att jag åt väldigt lite med familjen vid bordet, de såg det. Det var där jag också såg allvaret så det tog kanske en hel sommar innan jag kom tillbaka som mig själv igen. Just att försöka komma tillbaka var väldigt jobbigt för mig, jag hade fortfarande kvar tankarna om det. Men jag lyckades på grund av hjälp av min familj och partner. Tack och lov så hann jag inte komma till ett jättefarligt stadie eftersom jag fortfarande hade kvar fett på kroppen, men det är farligt oavsett hur långt man har kommit.

Vad som hände efter det

Jag trodde att nu skulle jag kunna leva ett normalt liv utan att behöva ha de tankarna, och visst det gick bra ett tag tills jag började tänka på andra saker.

Typ som att allt var åt helvete, rent ut sagt helvete. Min sömn var borta, mitt liv var gode upp och ner. Jag kunde vakna mitt i natten av att jag hade ont, i magen typ nedan för bröstet på  högra sidan. Jag var väldigt ovetande just då. Men det visade sig att det var just det vi trodde efter ett besök på akuten en kväll under sommarlovet.

Jag hade fått problem med gallanfall, vilket är en av de värsta smärtorna du kan uppleva under hela din livstid. Allt började med att jag gick ner för mycket i vikt på så kort tid. Det är absolut inte bra. Speciellt inte det sättet jag gjorde det på heller.

Jag åkte in till akuten efter att jag känt en ny slags smärta som gjorde så ont att jag grät. Jag fick gå igenom en process där de tog massa prover på mig för att se vad som var fel och de kom till slut fram till att det var min gallblåsa. Jag fick medicin för att slippa smärtan och hade det inte hjälpt innan trettio minuter så skulle jag komma in.

Jag tänkte att jag inte skulle ha så många anfall men så blev det inte. Jag fick anfall var och varannan natt under flera veckors tid, vilket gjorde att jag tappade sömn och fick sömnbrist så att jag inte riktigt orkade med allt. Jag kämpade mig igenom skolan en lång tid men lyckades ändå prestera bra. Vilket jag är förvånad över att jag ens lyckades med när jag ibland knappt sov två timmar per natt.

Det kom till en punkt när jag verkligen inte orkade med det längre. Jag hade fått åka in med ambulans till akuten från skolan men fick ingen ordentlig hjälp, det var mest att de kollade på min värden och gav mig lite starkare medicin och sen fick jag gå hem. Tills den kvällen kom när j de tog prover och de visade sig vara jättedåliga. Jag hade inflammerad gallblåsa, jag fick åka akut till ett lite större sjukhus för att opereras.

Mina föräldrar stöttade mig när jag mådde som sämst. De försökte verkligen visa att gallblåsebesvären fanns där, speciellt mamma eftersom hon själv har haft problem och opererat bort den. Sen som tips till er föräldrar om ert barn har problem så visa att ni bryr er, visa att ni finns där. Det hjälper mer än vad ni tror.

Man ska inte ens behöva ändra på sig för att samhället ska acceptera en. Man ska få vara precis som man vill utan att någon ska påpeka det. Skit i hur andra ser ut, har du inget bra och säga så säg ingenting alls.

Hur det är nu

Jag mår väldigt bra i nuläget, jag är fortfarande tillsammans med tjejen, men som för nästan ett år sedan kom ut med att hon inte är en tjej.

Så nu lever jag med en pojkvän som jag har varit tillsammans med i snart två år. Jag har börjat träna vilket jag inte gjorde förr, jag äter normalt, lite mer när jag har tränat. Det varierar. Men kosten har blivit bättre enligt mig själv.

Tankarna har jag kvar men försöker att stöta bort dem, de kommer oftast fram när jag har mina dåliga dagar som alla har. Men vissa dagar är hemska, man vill inte existera utan man vill bara sjunka genom marken.

Ångest är också en del av varför jag fortfarande kan ha dåliga dagar, men det är en annan sak. Jag kan bland annat äta normalt igen utan att ha ont. Det är verkligen som att en dröm går i uppfyllelse. Men jag ska försöka akta mig för vissa saker som kan göra så att man fortfarande har känningar.

Alla borde få vara och se ut precis som man vill och ingen ska behöva påpeka hur man ser ut. Ett tips till lärare eller vuxna över huvud taget, ta upp ämnet inför elever/ungdomar/tonåringar så att de förstår allvaret i det här.

Om det är så att just du som läser det har blivit utsatt eller är utsatt så ta kontakt med en vuxen. Jag tycker att sjuksköterskan på varje skola och även kuratorer ska få gå någon utbildning när det kommer till psykisk ohälsa. Det är inte alla vuxna som vet något om det och det är otroligt viktigt att de ska veta om psykisk ohälsa eftersom det oftast kommer upp hos dem. Generellt så ska samhället ha mer kunskap om just psykisk ohälsa. Mer föreläsningar om det och mer kunskap så att folk får veta vad det handlar om och vad konsekvenserna kan bli. Man ska inte låta det gå så pass långt att någon funderar på att avsluta sitt liv.