Tjuven

 - Nej, jag är ingen tjuv. Jag är här för att hjälpa dig.
Ända sen jag var liten har jag drömt om att få jobba med människor. Dels för att jag är nyfiken men också för att jag tycker om att prata med, och lyssna till andra människor. Jag har haft flera olika jobb, från servitrisyrket till hemtjänst och äldreomsorg.

Men även om jag uppskattar att lyssna till berättelser från andra, blev min tid inom hemtjänsten verkligen ingen rolig historia. Som medarbetare inom hemtjänsten arbetar du oftast ensam ute hos brukarna, tyvärr var jag ingen av favoriterna.

Jag kan förstå att det inte är så lätt att släppa in någon som du inte känner i ditt hem. Men när jag i början av jobbet blev presenterad för brukarna kände jag mig ändå trygg. Det var skönt att få introduceras med en kollega som de kände sig trygga med sen tidigare. När jag presenterades var det ingen som kommenterade hur jag såg ut eller ifrågasatte vem jag var. Alla var välkomnande och jag kände mig riktigt peppad på att börja jobba. Men så fort det blev min tur att besöka brukarna ensam vände allt på en gång.

Hos en av dem blev jag förvisso insläppt, men när jag väl kom in fick jag tydliga order att inte röra något. Jag minns att jag stod i hallen och kände mig som ett tomt paket. Jag försökte att prata med personen, men fick bara korta, motvilliga svar tillbaka. Istället satte brukaren fart med att lösa det som jag var där för att göra. När det till slut var klart sa hen bara kort åt mig att gå därifrån. Jag minns att jag kände mig som en tjuv.

Vid ett annat tillfälle ringde jag på hos en brukare som misstänksamt undrade om jag verkligen var den enda som jobbade den här dagen. Jag svarade, intet ont anande, att ”nej, vi är ganska många som jobbar idag”.

- Var är då alla andra, fortsatte brukaren.

- De är hos andra som behöver hjälp, svarade jag.

- Och jag fick den stora äran att ha dig,  blev det korta svaret.

Jag försökte berätta, och påminna om när jag blev presenterad och att jag ju faktiskt var en del av arbetsgruppen. Kanske hade brukaren glömt? Men, det hjälpte inte. Jag släpptes inte in den gången heller och fick vända i dörren.

Vid ett annat hembesök möttes jag bara helt kort av en smal dörrspringa och en fientlig kommentar:

- Jag är inte intresserad av det du säljer. Och inga tiggerier här, tack.

Det hjälpte inte att tålmodigt berätta vad jag hette, visa namnbrickan och förklara att jag jobbade på Piteå kommuns hemtjänst och var där för att hjälpa till. Dörren smälldes igen framför ansiktet på mig. Som så många gånger förr.

Jag minns också gången när jag skulle följa med en brukare till banken för att ta ut pengar och personalen undrade varför jag var där. Betraktad som en bedragare.

Som jag berättade i början har jag alltid drömt om att få jobba med människor. Idag funderar jag på att göra något helt annat. Byta yrke. Kanske vore allt så mycket enklare för mig att bara sitta och kommunicera med en skärm och ett tangentbord.

Så, kära pitebor. Det är inte alltid så lätt att lära känna er, ska ni veta. Att bara få bli tilltalad med mitt förnamn och bli betraktad som en helt vanlig människa, med känslor, tankar och en uppriktig önskan om att få bidra och hjälpa till. Vad är det som gör att du tvivlar? Vad är det som gör dig så rädd?