Vardagsrasismen

Det vi lär barnen, och hur vi pratar om saker, reflekteras självklart också i deras tankar och beteenden. Som den gången en pigg liten kille storögt pekade på mig på stan och högt utbrast "titta pappa, en neger".

- Hej, sa jag, vad heter du? Sen satte jag mig på huk bredvid honom och berättade jag hade blivit glad om han hade hälsat och frågat vad jag hette istället för att säga som han sa nu. Jag undrade också var han hört ordet som han kallade mig för.

- Av pappa. Han brukar säga det när han tittar på tv, svarade pojken.

Jag berättade att jag hade tio fingrar och två händer precis som han, och att det enda som egentligen skiljde mig från de andra i lokalen var att jag hade lite mörkare hy. Jag berättade att jag kom från ett land långt borta där det är väldigt varmt och att solen där gjort att människor fått en mörkare hudfärg.

Pappan stod bredvid och skämdes, men sa ingenting.

Mina barn är svenskar, födda i Sverige och har ingen närmare relation eller anknytning till mitt födelseland. En dag kom min yngsta son hem från dagis och undrade om han var svensk. "Varför undrar du det, frågade jag".

- En flicka på dagis frågade var jag kom ifrån.

- Jaså. Vad svarade du?

- Att jag är från Piteå.

- Vad sa flickan då?

- Jamen du är ju brun, du är inte som oss. Vilket land kommer du ifrån, fortsatte hon.

- Vad svarade du då, frågade jag?

- Att jag är från Sverige. Jag är född i Sunderbyn och bor i Piteå och är svensk.

Flickan menade naturligtvis ingenting elakt, hon undrade och frågade som barn gör. Hon fick sitt svar och det var inget mer med det. Men tänk gärna på att du som vuxen är med och påverkar dina barn och att du ofta gör det helt omedvetet. Det kan handla om sånt som kanske inte uppfattas som negativt där och då, men som i en annan situation kan såra andra människor på djupet.

Ett av mina tidiga minnen från Sverige var när jag börjat på ett nytt jobb och skulle gå på en personalfest med mina nya kollegor. Jag var den enda mörka personen i sällskapet och även den enda som blev nekad att komma in på krogen. Jag hade inte druckit en droppe, pratade lugnt och ansträngde mig för att inte låta otrevlig eller arg. Ingenting hjälpte, inte heller kunde vakten motivera varför han inte ville släppa in mig. Men det värsta var kanske ändå att ingen av mina kollegor protesterade. Jag vände hemåt väldigt ensam den kvällen. Dagen efter fick jag argumentera med en ointresserad polis som helst inte ville att jag skulle anmäla.

- Var det ingen som saknade mig, undrade jag när jag berättade för kollegorna på jobbet som "inte hade märkt något".

Men det var ingen som ville ta diskussionen. Kort därefter kom beskedet om att polisanmälan lades ner.

I mitt jobb möter jag invandrare som ibland har stora problem att få jobb. Då och då händer det att släktingar och goda vänner till chefen får gå före trots uttalade löften om anställningar. Som invandrare är det kanske lättare att passeras när jobben ska delas ut. Jag vet inte, men jag uppmuntrar alltid de jag träffar att stå på sig och ställa frågor för att klargöra motiven när tankar om oegentligheter uppstår.

För ganska länge sen vikarierade jag i en kommunal verksamhet under flera år. Jag kände mig både uppskattad och omtyckt av min omgivning. När vikariatet efter några år skulle gå över till en fast tjänst sökte jag tjänsten men jobbet gick till en som precis avslutat skolan. Hur konstigt kändes inte det? Att introducera personen för ett jobb som jag kunde på mina fem fingrar, och att även få vara den som skulle lära personen hur jobbet jag skött dagligen i flera år skulle göras.

Jag vet förresten inte hur många "tack för visat intresse" jag fått genom åren när jag sökt jobb. Och självklart har jag tappat sugen flera gånger. Jag har omskolat och vidareutbildat mig, vilket lett mig fram till där jag är idag. Nu försöker jag uppmuntra andra att alltid stå på sig och ifrågasätta när de anser sig ha blivit felbehandlade.

En gång stöttade jag en iransk kvinna som blev otrevligt bemött av kvinna i livsmedelsbutiken. Det slutade med att jag fick prata med chefen och faktiskt, nästa gång jag mötte medarbetaren var hon en helt annan person. Chefen hade agerat och haft ett samtal med medarbetaren. Mycket bra. Det gäller att säga till, annars bekräftar man ju att beteendet är rätt.

En gång hamnade min äldre son i bråk i skolan efter att ha blivit kallad "jävla neger" av en skolkompis. Han reagerade med att slå tillbaka, något som naturligtvis aldrig är okej. En lärare såg vad som hände och ringde in mig. Men bara mig. När vi pratade igenom situationen insåg jag att orsaken till slaget inte riktigt varit klarlagt. Det visade sig också att klasskamraten hade skrivit att min son var en neger på toalettväggen. Allt är inte alltid som det verkar, och när jag konfronterade både rektor och lärare om varför de inte pratat igenom situationen, ursäktade de sig med att läraren "bara var vikarie". När läraren sen lämnade rummet sa rektorn direkt att jag hade rätt.

"Bra, men varför sa du inte det när läraren var kvar i rummet", undrade jag. Det hade ju gjort hela skillnaden och förberett läraren nästa gång en liknande situation uppstår.

Kom ihåg att det alltid är de vuxnas ansvar att osämja och fientlighet bland barnen hanteras. Gör den inte det legitimeras den och kan i värsta fall följa med ända upp i vuxen ålder.