Nils Edèn, bördig från Piteå var statsminister mellan åren 1917-1920 och var också en av dem som fick igenom förslaget om allmän rösträtt för både kvinnor och män vid riksdagsmötet 1918.
Ungdoms- och studietid
När han föddes 1871 hade fadern Per Olof Edén sedan tre år varit rektor vid Piteås femklassiga läroverk. Modern Mathilda Clausén var komministerdotter från Öjebyn. Nils som är storebror fick även syskonen Johan och Amalia. Familjen bodde som hyresgäster i staden. Det var först år 1900 som föräldrarna köpte en tomt i kvarteret Elefanten på Norrmalm.
Fadern Per Olof Edén var utöver lärarrollen även samhällspolitiskt intresserad. Redan före flytten till Piteå var han ledamot av Luleå stads fullmäktige och väl i Piteå blev han både invald i Piteå stads fullmäktige samt ordförande i Norrbottens landsting. Engagemanget räckte även till att vara ledamot av Piteå kyrko- och skolråd. Han var kamrer i Piteå Sparbank och från 1890 dess VD. I grundsynen var han konservativ, en miljö som den unge Nils växte upp i. Vid fadern P-O Edéns död 1903 var tidningen fylld av hyllningar av dennes gärningar och engagemang.
1889 började Nils studera historia i Uppsala med inriktningen att bli historielärare. Övriga ämnen blev latin, nordiska språk och filosofi. Senare i livet ångrade han att han inte också läst juridik. Som person var han blyg och tillbakadragen vilket ibland misstolkades som kylighet. Studierna medförde även nya intryck och influenser, något som förde honom närmare liberala värderingar.
Under studietiden växte hans sociala engagemang: han blev förste kurator i Norrländska student-nationen, sedan dess vice ordf och från hösten 1896 dess ordförande. Engagemangen gjorde att han genom sina många tal både syntes och hördes. Studierna gick bra och han blev 1897 licentiat först i historia och därefter i stats-
kunskap. Doktors avhandlingen promoverades 1899 och han blev snart docent och lektor i historia vid Uppsala universitet. Från 1903 e.o professor i historia och ordinarie professur från 1909 ändå till 1920.
Hans politiska förskjutning mot liberalismen var dels en effekt av
tidsströmningarna, dels av nya influenser under universitetsstudierna (bland annat vissa lärare), men troligen även personliga vänner. Stora frågor i tiden var svensk-norska unionen, försvaret och värnplikten samt utvidgandet av rösträtten. Han var starkt kritisk till de konservativas motstånd till reformering men upprätthöll även mot socialdemokratin en åsiktsskillnad. Han bildade en liberal vänsterförening i Uppsala och valdes 1908 till föreningens ordförande, nominerades till dess kandidat vid andrakammarvalet och besegrade i valstriden det av högerpartiet dittills innehavda mandatet.
Politiskt engagemang och statsminister
Karl Staafs avgång som statsminister som protest mot kungens politiska tal 1914, banade väg för en central roll inom liberala partiet för Edén. 1917 års val till andra kammaren blev en framgång för liberalerna och socialdemokraterna. Valsystemet för första kammaren gjorde dock att de konservativa (högern) var i majoritet där och kunde blockera en del av segrarpartiernas förslag till förändringar. Försöket att bilda regering erbjöds först till högern, men varken liberalerna eller socialdemokraterna ville regera med dem. Styrkemässigt borde då regeringsbildandet gått till socialdemokraterna men dessa ville inte bilda egen regering utan såg hellre en koalition med liberalerna. Så blev det också och liberalen Edén bildade regering tillsammans med dem.
Inför regeringsbildandet avkrävde Edén löfte från kungen att inte stoppa demokratisk utveckling eller ha egna synpunkter på utsedda ministrar. I regeringsarbetet visade Edén sin skicklighet som ledare och kunde genom väl avvägt handlande lotsa fram de politiska reformer som landet längtade efter. Främst reformerna är rösträttsreformen, som bl.a innefattade lika rösträtt för alla (”en man, en röst”) och kvinnlig rösträtt; begränsning av försvarskostnaderna, 8-timmars arbetsdag, skickligt lösa Ålands statstillhörighet samt medlemskap i Nationernas Förbund.
Edén överraskade nog många genom att vara en drivande men klok och handlingskraftig ledare i regeringen. Han vann mångas erkännanden för sin djupa kunskap och att han i debatterna var mycket insatt i de frågor som kom upp. Han drev åsikten att Sverige skulle förändra sitt förhållningssätt mot Tyskland och gradvis närma sig segrarmakterna (Ententen), vilket skulle gynna både försörjningsläget och svenska industrins konkurrensläge.
Efter de stora reformerna 1919 slog de båda regeringspartierna åt olika håll i en del frågor inför 1920. Socialdemokraterna drev på med frågor som ett stort bostadsförsörjningsprogram, inskränkningar i arvs- och testamentsrätten, progressiv inkomstskatt samt industriell demokrati. Edéns och liberala partiet var inställda på fortsatt regeringssamverkan, trots att koalitionen under åren som gått lett till några ledamöters avhopp. Spiken i kistan blev dock två ledamöters inblandning (en från varje parti) i att försöka tjäna snabba pengar på ett tvivelaktigt kristidsföretag, dessutom med belånade aktier och borgensförbindelser. Båda fick lämna regeringen. Regeringen blev härigenom försvagad både i fråga om kompetens och viljan att fortsätta samarbetet. Det blev kommunalskattefrågan som blev den utlösande faktorn att upplösa samarbetet och i mars 1920 lämnade regeringen Edén in sin avskedsansökan. Edén får i eftermälen nästa bättre vitsord från socialdemokrater än från sina egna partivänner, men erkänns av båda sidor som en mycket skicklig regeringsledare.
Engagemang efter statsministertiden
Nils Edén fortsatte en tid som ledare för det liberala partiet. Hösten 1920 utnämndes han till landshövding i Stockholms län. Han var även ordförande i en kommitté som skulle utreda införandet av ett folkomröstningsinstitut. En aktuell fråga för ett sådant institut var om Sverige skulle införa totalförbud mot alkohol. Institutet inrättades, mot högerns vilja, och frågan om folkomröstning i alkoholfrågan aktualiserades. Drivande i frågan om alkoholförbud var socialdemokraterna. Även liberalerna hade många förespråkare i sina led, men var djupt splittrade i frågan. Edén själv var emot ett förbud. Högern och bondeförbundet var kraftigt emot ett förbud. Vid folkomröstningen 1922 fick förbudslinjen 49% av de avgivna rösterna; långt ifrån de 60 eller 66 % som diskuterades krävas för ett förbud mot alkohol. Resultatet medförde slitningar i liberala partiet som vidgades och ledde till att partiet delades i två delar.
Som landshövding skriver Svenskt Biografiskt Lexikon att han var ”djupt intresserad av länets angelägenheter och mycket skicklig i handläggning av dithörande ärenden. Särskilt intresse visade han för kommunikationsfrågor, för vägväsendets och vägtrafikens modernisering. Han hade i olika ärenden en skarp blick för det väsentliga och en ovanlig förmåga av klara sammanfattningar.” Landshövdingeämbetet innehade han till 1938.
Hans historiska intresse syns när han 1929 hjälper till med rekonstruktionen av Sveriges Fornminnesförening och står som dess ordförande i nästan 10 år. Arbetsförmågan räckte även till att vara ordförande i Sveriges allmänna hypoteksbank 1925-1943, i 1932 års
järnvägsekonomiutredning och i Djurgårdskommissionen 1934-1942. Han vara ledamot av Vitterhetsakademiens historiska nämnd 1930-1936. I Stockholms konserthusstiftelse var han ordförande 1932. Sin sista stora arbetsinsats blev att leda det redaktionella arbetet med jubileumsverket om Svenska riksdagens historia, ett verk som skulle vara klart till 500-årsjubileet 1935. Ett ämne som passade honom synnerligen väl.
Sverker Oredssons bok om Nils Edén summerar bilden av honom: Nils Edén var en mycket framstående historiker, som forskare, författare, lärare och handledare. Han var en skicklig politiker och briljant vältalare. Han var en lysande statsminister och dessutom en samvetsgrann och skicklig ämbetsman.
