De allra flesta besluten fattas av kvalificerad medarbetare som har egen delegation på beslut och det är endast i vissa särskilda ärenden som beslut som rör en enskild individ fattas av socialnämnden. Besluten bygger på en utredning som tittar på individens behov samt aktuell lagstiftning och praxis.

Under 2023 fattades 1167 beslut för personer under 65 år inom SoL och LSS om insatser som inte gällde försörjningsstöd eller insatser via socialpsykiatrin. Av dessa var 336 nya beslut, det vill säga personer som inte haft den insatsen tidigare. 27 beslut var avslagsbeslut vilket oftast handlade om att behoven bedömdes tillgodoses på annat sätt eller att man inte ingår i personkretsen för LSS och därmed inte har rätt till insatser via den lagstiftningen.

Hur kan socialtjänstens bedömningar av behov ändras?

LSS har förändrats över tid och sedan lagen kom 1994 har bedömningarna stramats åt. När LSS-lagstiftningen kom var det en generös lagstiftning som gav många personer med funktionsnedsättningar mycket tid för personlig assistans. När lagstiftningen snävats åt har det inneburit att personer som tidigare haft insatsen inte längre har rätt till den. När vi då gör en ny bedömning utgår vi från den lagstiftning som gäller och har den förändrats blir det också förändringar för den som har insatsen.

Det här innebär naturligtvis ett stort lidande för den enskilde som drabbas och vi kan bara beklaga att lagstiftningen skärpts inom en rad områden. Det är många grupper som drabbats av detta och vi vet att det är frågor som lyfts på nationell nivå av flera brukarorganisationer. Men att lagstiftningen ändras innebär inte att vi som socialtjänst inte ska tillgodose behov, däremot kan det bli på ett annat sätt och i en annan omfattning än tidigare och ibland tillsammans med andra huvudmän om det är aktuellt.

Måste inte kommunen berätta om bedömningen ändras?

Vi har en skyldighet att informera om att vi gör en omprövning av beslut när tiden går ut, men det är också en skyldighet för den enskilde, och i det fall det finns god man, företrädare eller juridiskt ombud som ska hjälpa den enskilde, att vara uppmärksam på detta. Här ingår också att medvetandegöra den enskilde när en omprövning kan innebära förändringar.

Hur kan man säga att kommunikation inte ingår som ett grundläggande behov?

Vi vet att det är viktigt för människor att kunna interagera med sin omgivning. För personer med funktionsnedsättningar finns det lagar som reglerar hur dessa individer kan få stöd på bästa möjliga sätt.

Sedan 2017 har LSS-lagstiftningen skärps vilket lett till att kommunikation som är kopplat till en specifik kommunikationsform, exempelvis teckenspråk, bildstöd eller liknande, inte längre är ett grundläggande behov. I praktiken betyder det att personer med dövblindhet inte längre ingår i personkretsarna och har därför inte rätt till personlig assistans som rör just kommunikation. Om personen har andra funktionsnedsättningar som ingår i personkretsarna kan de få stödinsatser beviljade som är kopplade till andra behov. Där är det tillämpningen av lagen som styr och inte enskilda tjänstemäns bedömningar eller politikers uppfattning.

Har ni inga känslor?

Att visa empati och förståelse för den enskilde och de anhöriga som finns kring denne är centralt för oss. Vi är engagerade och bryr oss om varje enskild individ som söker stöd hos oss. Men i vårt beslutfattande måste vi vara professionella. I en demokrati fattas inga myndighetsbeslut på känsla, sympati och omtanke. Vår utgångspunkt i varje beslut utgår från lagar, föreskrifter, praxis och riktlinjer. Så ska det vara i en rättssäker demokrati, men däremot är det viktigt att alla som vänder sig till oss upplever sig väl bemötta, lyssnade på men även att man blir informerad om grunderna till våra beslut.

Kan kommunen besluta att ge stöd till en individ utöver det som regleras i lagar?

I princip ja, men då uppstår problemet med att varje beslut utgår från godtycklighet och stort utrymme för tolkningar, inte de lagar och praxis som gäller. Dessutom finns det risk att de som saknar nätverk och kontakter bli utan insatser, medan de som har ett stort nätverk och många som kan driva deras fråga får mycket mer.

För kommunen är rättssäkerhet grundläggande i alla former av myndighetsutövning. Vi ska alltid behandla alla lika när vi tar våra beslut, oavsett om det handlar om socialt stöd, bygglov, tillstånd eller annat. Våra beslut ska fattas med stöd i lagar, förordningar, praxis och riktlinjer. Vi ska behandla alla lika och inte låta våra egna tankar, känslor och empati påverka beslutet.

Gör socialtjänsten aldrig något utöver det lagen kräver?

Inom Piteå kommuns socialtjänst gör vi en rad saker som är mer än vad lagen säger. Vi har exempelvis som en av få kommuner ett dövblindombud, vi har tre fältassistenter som jobbar med våra unga och vi har även Kompassen som är en mötesplats dit alla är välkomna.

Vad gör egentligen Piteå kommun för de dövblinda?

Piteå kommun har under åren satsat mycket på denna målgrupp och har som en av få kommuner ett dövblindombud anställt som service för de kommunmedborgare som önskar och har behov. Det är ingen biståndsbedömd insats och går därmed utöver det som räknas som skälig levnadsnivå och finns tillgänglig för den som vill och behöver.

Dövblindombudet möter personer med dövblindhet, deltar på Teckenträffen som är en teckenspråkig träffpunkt två dagar i veckan, gör hembesök och viss ledsagning - allt i dialog på teckenspråk med deltagarna. Dövblindombudet samarbetar med Piteå församlings teckenspråkiga verksamhet och ABF som tillsammans planerar olika föreläsningar, kontakt med anhöriga och godemän. Dövblindombudet kan taktilt teckenspråk.

Piteå kommun har en ny riktlinje för kommunikativt stöd till dövblinda

Insatsen riktar sig till de som behöver extra kommunikationsstöd och innebär att kommunen kan erbjuda stöd genom taktilt teckenspråk som ett komplement till andra insatser i situationer där regionens ansvar för vardagstolkning inte gäller. Insatsen syftar till att ge dövblinda möjligheten att delta i sociala aktiviteter och andra situationer där kommunikation annars kan vara svår att tillgodose.

Socialnämnden har i väntan på att den nationella lagstiftningen ses över valt att gå ett steg längre än vad lagen kräver och använder 4 kap. 2 § Socialtjänstlagen (SoL) som ger kommuner möjlighet att ge extra stödinsatser utöver vad lagen normalt kräver. Målet med insatsen är att möjliggöra meningsfull kommunikation för dövblinda i situationer där de behöver det och där annat stöd inte är tillgängligt eller inte omfattas av andra myndigheters ansvar. Genom riktlinjen får personer i målgruppen rätt till fyra timmar per vecka, vilket säkerställer en jämlik och rättssäker tillgång till kommunikationshjälp.

Hur ska timmarna användas och hur ansöker man?

Beslutet är på generell nivå för en hel målgrupp och ersätter inte andra biståndsbedömda insatser som ledsagning, boendestöd m.m. Det blir mycket upp till den person som ingår i målgruppen vad den väljer att använda tiden till. Det finns inte någon styrning i det eftersom insatsen inte är behovsbedömd mer än att man ingår i målgruppen och den kommer inte heller att följas upp på individnivå.

Insatsen är sökbar för alla som ingår i målgruppen, kontakten sker via handläggare på Socialtjänsten.

Vad gör regionen för de dövblinda?

För denna målgrupp har regionen ett uppdrag för tolktjänster som regleras av Hälso- och sjukvårdslagen. Där framgår det tydligt att regionen har ett ansvar för vardagstolkning. Med vardagstolkning menas till exempel möten med olika myndigheter, hälso- och sjukvårdsbesök, fritid och rekreation och grundläggande tolkning i arbetslivet.