Maria Montessori (1870-1952) var Italiens första kvinnliga läkare. I sitt arbete kom hon tidigt i kontakt med barn som betraktades som förståndshandikappade. Hon blev snart övertygad om att barnens problem var av pedagogisk snarare än medicinsk art och att deras tillstånd kunde förbättras med intellektuell stimulans. Hon utvecklade successivt pedagogiska metoder för att hjälpa barnen, och lyckades över förväntan. Barnens intellektuella och känslomässiga utveckling var häpnadsväckande. Hon frågade sig då, om inte hennes idéer också skulle kunna fungera minst lika väl på helt friska barn.Pedagogiken bygger på noggranna observationer av barns utveckling. Arbetsmetoderna växte fram som ett svar på barnens egna behov och intressen. Pedagogiken grundar sig också på en filosofi om alla individers betydelse och alltings samband på jorden.
Ta vara på barnens känsliga perioder
Maria Montessori visste det varje förälder vet nämligen att barn är nyfikna, fulla av upptäckarglädje och ivriga att pröva på och lära sig nya saker. Precis som föräldrar världen över märkte hon att barnens intressen varierar med ålder och mognad. Dessutom observerade hon att intresseförändringar följer ett givet mönster som är detsamma hos alla barn. Från det allra tidigaste intresset för viljan att äta själv, lära sig gå, prata osv., till intresset för läsning, matematik, rymden, världen osv. Hon fann att barn under sina olika mognadsstadier är speciellt mottagliga för olika slags kunskap. Hon insåg därför det värdefulla i att ta tillvara intresseperioderna, som hon kallade "känsliga" eller "sensitiva" perioder.
Frihet att välja
Hon upptäckte att inlärning som knyter an till ett barns eget utvecklingsstadium går lättare. Att man bäst tar tillvara barnets spontana lust för arbete genom att låta dess eget intresse vara motiv nog för att söka kunskap. Alla barn har en avundsvärd förmåga att koncentrera sig på en intressant uppgift. Barn som vill lära något nytt upprepar en övning om och om igen. Med sina kunskaper och insikter om människans tidiga mognadsprocess skapade hon förutsättningar för barn att utvecklas till harmoniska och självständiga vuxna. Frihet att välja aktivitet och möjlighet att arbeta ostört i egen takt blev två av de viktigaste förutsättningarna.
Montessorimaterial - en god hjälp i inlärningen
För att kunna möta barns behov av stimulans och aktivitet utvecklade Maria Montessori arbetsmateriel för alla tänkbara intresseriktningar och mognadsstadier. Materialet är inte det viktigaste i pedagogiken men det är en god hjälp på vägen. I ett montessorirum finns materiel både för praktiska, intellektuella och sinnestränande övningar som tränar logiskt och matematiskt tänkande. Materiel som övar upp skrivförmåga, språk/ordkänsla och grammatik. Men också saker som låter barnen träna syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Montessoris idé om inlärning handlar om att gå från det konkreta till det abstrakta. Matematikmaterialet t ex visar klart och tydligt hur och varför man mäter och räknar på ett visst sätt. När ett barn väl förstått matematikens uppbyggnad är det dags att lämna materialet och lösa abstrakta problem utan hjälpmedel. Så gott som allt intellektuellt materiel fyller flera funktioner. Samtidigt som man tränar matematiska storheter, övar man upp känslan för skillnaden mellan dem, och förmågan att handla och tänka praktiskt. De flesta materiel är också självrättande. Barnen får uppleva tillfredsställelsen att själva se att de lyckats med en uppgift.
Hjälp mig att hjälpa mig själv
I en Montessorigrupp är lärarens uppgift inte i första hand att förmedla kunskap. Det är snarare att observera barnen och att vara lyhörd och uppmärksam på varje barns utveckling. Och att ge den stimulans som svarar mot varje barns mognad och intresse. Läraren berättar, beskriver, orienterar och klarlägger. Visar var kunskap finns att hämta och visar hur materielen ska användas för att ge meningsfull träning. Sedan gäller det att låta barnet arbeta självständigt med sin uppgift. All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling.
Montessoriförskolan –en spännande och stimulerande miljö.
Kommer du på besök till en Montessoriförskola kan du knappast låta bli att fascineras av den aktivitet som råder. Här finner du barn mellan 3-7 år som bakar, putsar skor, dukar bord eller ägnar sig åt andra praktiska sysselsättningar. Men här träffar du också barn som med hjälp av räknestavar eller pärlmaterial sätter sig in i matematikens grunder. Kanske förvånar det dig, att en treåring med största koncentration lägger pussel med världsdelarna. Eller att en fyraåring med största iver tränar sig att skriva. Kanske tycker du att det är lite konstigt att en femåring pratar om cirklar och olika sorters trianglar. I ett fritt skapande får barnen utlopp för sin fantasi. Genom att inte i tid och otid hjälpa barnen, utan istället låta dem fritt få experimentera, pröva sig fram och öva sig inom olika områden, har man undanröjt de hinder som vi vuxna normalt ställer i vägen för barnens naturliga utveckling.
Så vad du ser i Montessoriförskolan är helt enkelt prov på vad som händer, när man i rätt miljö och med rätt stimulans tar vara på barnens inneboende resurser. Du ser prov på att barnen både vill och kan betydligt mer än vi vuxna tror.
Montessori på grundskolan - Självständighet, hänsyn/samarbete och frihet
Besöker du en Montessoriklass på grundskolan möter du en miljö utan kateder och traditionella skolbänkar. I stället finner du ett rikligt arbetsmateriel på hyllor i barnvänlig höjd och barn i olika åldrar som arbetar med något, ensamma, två och två eller i grupp vid arbetsbord eller på golvet. Precis som i förskolan väljer varje barn själv sin sysselsättning. Friheten ställer också krav på att barnen tar del av ansvaret för att täcka in alla ämnesområden på terminens kursplan. Friheten förutsätter självklart också att barnen tar hänsyn till kamraterna i sin omgivning. Montessoris frihet i fostran är inte detsamma som frihet från fostran. I en Montessorigrupp känner barnen att de arbetar för sin egen skull - inte för lärarens. Känslan av att lyckas med ett jobb som man själv valt skapar naturlig arbetsglädje och uppmuntran. När barn med liv och lust får ägna sig åt just det ämne som för tillfället intresserar mest blir disciplinproblemen små. När barnen får jobba i egen takt minskar risken för konkurrens och tävlingsmentalitet. ( Ur Montessori Tidningen nr.3, 1994 och nr.5, 1995 )
